I fredags fick jag ett besked, ett underbart besked som jag faktiskt hade slutat hoppas på...
I början av våren hade jag ingen aning om vart jag ville plugga, jag visste till vad och hade några alternativ på var, men hade ingen favorit. Så jag sa till Gud att han fick se till att jag skulle komma in på rätt ställe, ett ställe där jag ville plugga och att jag skulle komma in i höst.
Tiden gick och ju mer den gick desto mer började jag favorisera alternativen, det varierade mellan några olika ett tag men till slut hade jag en favorit över de andra och önskade verkligen att jag skulle bli antagen på just det universitetet.
Och när juli kom satt jag i köket hemma hos M i Sydney och kollade på mitt antagningsbesked... Dagen innan hade jag insett hur seriöst det var, att det var på riktigt och att det hände NU.
Så jag var väldigt nervös när jag öppnade mailet och tittade på resultatet, det blev en översvämning av känslor och jag visste inte riktigt vad jag tyckte och kände.
Jag 43e reserv på favoritorten och antagen på andraalternativet, "Varför?" var min stora fråga.
Detta var dock bara ett första preliminärt besked, men tankarna snurrade ändå och jag undrade varför jag inte bara kunde komma in på favorituniversitetet direkt. Jag ställde många frågor till Gud om varför de följande veckorna...
Och när augusti kom och andra antagningsbeskedet kom var jag på en 4e plats till favoriten, alltså fortfarande inte antagen... Alla jag pratade med sa att jag skulle komma in ändå, "Det är jättemånga som inte dyker upp på inskrivningen så du kommer nog in" Men jag ville inte ta ut något i förskott.
Men innerst inne hoppades jag och bad att jag skulle få en plats på utbildningen.
Men ju mer tiden gick, desto mer inställd på att jag kanske inte skulle komma in blev jag. Och jag nästan nöjde mig med tanken på att jobba en termin till och söka till universitetet till våren i stället.
Men så kom dagen, närmare bestämt förra fredagen, då jag dagen innan hade fått besked från universitetet att det inte var någon idé att komma ner på inskrivningen eftersom jag fortfarande var 4e reserv, de skulle kontakta mig senare om det blev en plats ledig och dagen då jag hade gått runt på jobbet på morgonen och tänkt att jag nog skulle fixa att jobba i höst i stället för att plugga, det är ju ändå "bara" en termin.
Jag funderade till och med på om jag skulle plugga till sjuksköterska över huvud taget (!) (För dem som känner mig låter det nog som ett skämt eftersom jag sedan jag gick i 9an varit övertygad om att det är just sjuksköterska jag ska bli)
Men jag var ganska säker på att jag inte skulle komma in, så för att skydda mig själv "lurade" jag mig själv för att inte bli alltför besviken.
Men när jag satt i biblioteket på jobbet och läste tidningen så ringde telefonen, jag trodde att det var mamma som ville något, men när jag tittade på displayen såg jag att det var antagningsenheten på Lunds universitet som ringde. De frågade om jag var intresserad av att börja på sjuksköterskeprogrammet i Lund i höst för de hade en plats ledig, självklart var mitt svar ja!
Med tårar i ögonen och med en bubblande glädje i magen ringde jag mamma & pappa och M för att berätta nyheten som jag knappt trodde var sann! Ni kan ju räkna ut hur bra jag mådde resten av dagen och veckan :)
Hela händelsen blev ett konkret bevis för mig att Gud aldrig kommer för sent, Han ville bara visa mig att trots att omständigheterna ser ut på ett visst sätt så hindrar det inte Honom från att ge mig det jag bett om och svara på min bön.
Även om jag gav upp så gjorde inte Han det! Det känns så tryggt!
Så nu står jag alltså på tröskeln till att en av mina drömmar uppfylls, och det är sjuuukt!
Tjejen är glad kan man säga :)
Så nu får jag börja drömma vidare helt enkelt!
Ha en riktigt fin kväll!
Kram kram
I början av våren hade jag ingen aning om vart jag ville plugga, jag visste till vad och hade några alternativ på var, men hade ingen favorit. Så jag sa till Gud att han fick se till att jag skulle komma in på rätt ställe, ett ställe där jag ville plugga och att jag skulle komma in i höst.
Tiden gick och ju mer den gick desto mer började jag favorisera alternativen, det varierade mellan några olika ett tag men till slut hade jag en favorit över de andra och önskade verkligen att jag skulle bli antagen på just det universitetet.
Och när juli kom satt jag i köket hemma hos M i Sydney och kollade på mitt antagningsbesked... Dagen innan hade jag insett hur seriöst det var, att det var på riktigt och att det hände NU.
Så jag var väldigt nervös när jag öppnade mailet och tittade på resultatet, det blev en översvämning av känslor och jag visste inte riktigt vad jag tyckte och kände.
Jag 43e reserv på favoritorten och antagen på andraalternativet, "Varför?" var min stora fråga.
Detta var dock bara ett första preliminärt besked, men tankarna snurrade ändå och jag undrade varför jag inte bara kunde komma in på favorituniversitetet direkt. Jag ställde många frågor till Gud om varför de följande veckorna...
Och när augusti kom och andra antagningsbeskedet kom var jag på en 4e plats till favoriten, alltså fortfarande inte antagen... Alla jag pratade med sa att jag skulle komma in ändå, "Det är jättemånga som inte dyker upp på inskrivningen så du kommer nog in" Men jag ville inte ta ut något i förskott.
Men innerst inne hoppades jag och bad att jag skulle få en plats på utbildningen.
Men ju mer tiden gick, desto mer inställd på att jag kanske inte skulle komma in blev jag. Och jag nästan nöjde mig med tanken på att jobba en termin till och söka till universitetet till våren i stället.
Men så kom dagen, närmare bestämt förra fredagen, då jag dagen innan hade fått besked från universitetet att det inte var någon idé att komma ner på inskrivningen eftersom jag fortfarande var 4e reserv, de skulle kontakta mig senare om det blev en plats ledig och dagen då jag hade gått runt på jobbet på morgonen och tänkt att jag nog skulle fixa att jobba i höst i stället för att plugga, det är ju ändå "bara" en termin.
Jag funderade till och med på om jag skulle plugga till sjuksköterska över huvud taget (!) (För dem som känner mig låter det nog som ett skämt eftersom jag sedan jag gick i 9an varit övertygad om att det är just sjuksköterska jag ska bli)
Men jag var ganska säker på att jag inte skulle komma in, så för att skydda mig själv "lurade" jag mig själv för att inte bli alltför besviken.
Men när jag satt i biblioteket på jobbet och läste tidningen så ringde telefonen, jag trodde att det var mamma som ville något, men när jag tittade på displayen såg jag att det var antagningsenheten på Lunds universitet som ringde. De frågade om jag var intresserad av att börja på sjuksköterskeprogrammet i Lund i höst för de hade en plats ledig, självklart var mitt svar ja!
Med tårar i ögonen och med en bubblande glädje i magen ringde jag mamma & pappa och M för att berätta nyheten som jag knappt trodde var sann! Ni kan ju räkna ut hur bra jag mådde resten av dagen och veckan :)
Hela händelsen blev ett konkret bevis för mig att Gud aldrig kommer för sent, Han ville bara visa mig att trots att omständigheterna ser ut på ett visst sätt så hindrar det inte Honom från att ge mig det jag bett om och svara på min bön.
Även om jag gav upp så gjorde inte Han det! Det känns så tryggt!
Så nu står jag alltså på tröskeln till att en av mina drömmar uppfylls, och det är sjuuukt!
Tjejen är glad kan man säga :)
Så nu får jag börja drömma vidare helt enkelt!
Ha en riktigt fin kväll!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar